Etiketter

, , , , , ,

Det är så lätt att hänga upp sig på allting omkring vinerna. Hypen, smakerna, poängen, FYND!en, och alla rekommendationer från insnöade bloggare. Och det är förstås spännande – som allt kalenderbitande är när man väl kommer in i det. Jag får ju erkänna mig minst sagt skyldig till detta själv – det finns någonting tillfredsställande med att veta att man har backup. När man häller ett vin till någon kan man göra det med den där extra gnuttan självförtroende ifall man läst någon bra recension eller sett att vinet fått bra poäng. Det här fungerar utmärkt så länge man inte tänker dricka vinet själv. Så länge kritikerna gillar det är det gott nog för dig. eller?

Anledningen till att många av de där vinerna blir så hyllade och högt poängsatta är att de gjordes med målsättningen att bli det. Det är beklagligt, men det råder tyvärr stor likriktning i vinkritikvärlden. Dessutom är vi i en situation där vinpoäng är helt avgörande för ifall det ens ska gå att sälja ett vin. Vi pratar om en situation där det är viktigare vad en kritiker tycker (som spenderar någon minut med att smaka vinet) än de 365 dagar om året vinbonden sliter i vingård och källare. Så det är inte konstigt att det ofta sker stora anpassningar till vad som ger höga poäng. Vad man försöker skapa är ett så kallat ”provningsvin”. Ett sådant vin är oftast väldigt koncentrerat, direkt tillgängligt och väldigt smakrikt. På detta sätt har det möjlighet att utmärka sig även när det testas tillsammans med en rad andra vin. Nu ska jag inte gå och säga att alla vinkritiker är lättlurade och inkompetenta. Tvärtom finns det väldigt många skickliga yrkesutövare med smak och doftsäkerhet som är verkligt avundsvärda. Tyvärr har ett par av dem fastnat för alltför likartade viner. För det är likriktningen som blir resultatet av den här utvecklingen. Allt fler viner får samma smakprofil – oavsett var i världen man kommer. Mat och dryckeskultur åsidosätts, och traditionella lokala metoder och druvsorter byts ut mot moderna. Ni kan ju höra att jag inte direkt är ett fan. Jag tycker hellre att man ska spendera de där 365 dagarna med att skapa ett vin som är ett unikt uttryck för druva och växtplats. Fast det är väl inte så många som skulle protestera mot det.
Nej, den här veckan tycker jag att ni ska strunta i vad dagstidningen eller Frithiofsson på TV4 tycker. Ni ska hitta ett oinställsammt vin utan restsötma och vaniljfat. Ett vin där traditionella metoder fått gå före poänghetsen. Med andra ord ett vin som inte har så stor chans att nå systembolaget.
Istället får vi söka oss till restaurangerna för att komma i kontakt med dessa viner. Här kan man ju också få hjälp med att välja någonting gott att äta som gör att vinet kommer till sin rätt. För många av dessa viner är så särpräglade att de utan rätt mat faller platt. I Malmö med omnejd finns följande restauranger där jag kan rekommendera ett (vin) besök. Ni på andra orter kanske har några egna bra tips?

Bastard
Belle Epoque
Mrs Brown
Moccasin
Tempo
Grand i Malmö
Grand i Lund
Raw food house
Daniel Berlin