Etiketter

, , , , ,

Ifall ni var som jag så fanns det en tid under den tidiga ungdomen då en annan sorts dryckesintresse än det jag har nu som gällde. Det handlade inte om regioner, druvor eller producenter utan enbart om de två siffror som stod innan procenttecknet på vinets etikett. Efter ett tag blev man rätt snabb på att hitta den där procenten och kunde snabbt skanna igenom en systembolagshylla efter bäst alkohol per krona.
Idag är inte detta inte lika svårt – vinerna är allt som oftast i alkoholspannet 14 – 15% istället för 12-13% som under det glada 90-talet.
Det har nämligen blivit en trend under senare år att producera alkoholkraftigare viner, detta av ett par anledningar:
-För att man kan
Genom konstbevattning och nya druvkloner kan man få högre kontroll på druvmognaden och därmed också sötman som i sin tur blir alkohol. Dessutom så ”fuskas” det en hel del genom tillsatt socker som också ger högre alkohol.
-För att folk köper vinerna
Alkohol är en smakbärare, och med högre alkohol får man lättare med sig mycket smak. Dessutom kan man ifall druvan är riktigt mogen kosta på sig lite högre restsötma – något som gör vinerna mer publika och lättdruckna.

Detta är ganska tydligt ifall man ser på den svenska marknaden – Alkoholkraftiga ”nya världen” och Amaroneviner med hög restsötma är ofta de som säljer. Det är viner som står för sig själva – ”snackeviner” som ofta inte behöver något annat ackompemang än en påse dillchips och några salta pinnar.
Jag har själv varit inne på det här spåret under en tid och förstår charmen med den hedonistiska smakrikedom som de här alkoholbomberna bjuder på. Det blev främst Australiensk Shiraz som blev min last och under en period staplades de högoktaniga vinerna på hög i min vingarderob. Värst (eller bäst) är vinproducenten Mollydooker som producerar stora (gigantiska) fruktbomber med alkohol uppemot 18%. Här görs allt för att få till optimal mognad – man har till och med ett specialanpassat bevattningssystem för att ”lura” vinrankorna att producera extra koncentrerad frukt.
Problemet med den här typen av vin är att vinupplevelserna efter ett tag blir ganska likartade – regional särprägel och karaktär får ge vika för att uppnå maximal smakrikedom.
Därför har jag och många med mig börjat föredra viner med en mer balanserad och mångfacetterad smakprofil. Detta har inneburit (yey!) att många producenter börjat anpassa sin vinframställningsmetodik – däremot så dröjer det fortfarande innan den här trenden börjar ge resultat.
Vintrender är ju lite knepiga att eftersom de per automatik blir förskjutna. Vinmakarna gör ju ett vin som vid skördetillfället är i ropet, och inte vad de gissar att marknaden vill ha när vinet väl är drickfärdigt. Detta kan ju dröja uppåt 5-10 år. Däremot kan man redan nu se en förändring i många distrikt – Chateauneuf du Pape 2007 och 2009 var båda varma årgångar, men till den senare hade procenthalten hos många producenters vin halkat ner från 16% till 14% vilket verkar lovande.
Däremot tänker jag tänker inte tipsa om några av de här lättviktarna utan går direkt på smakbomberna.

Fox Creek Red Baron Shiraz 2011 109:-
Kraftig men ändå något balanserad Shiraz.

Girard old vine Zinfandel 2010 159:-
Kraftig zinfandel från Kalifornien.

Domìni Veneti Amarone Classico 2009 189:-
Instegsamarone som levererar.

Om ni blev sugna på Mollydooker så går det att beställa härifrån.

Annonser