Etiketter

, , , ,

Första gången jag drack ett Brunellovin var en ruggig höstdag för ett antal år sedan när jag och U var på restaurang DOC Italiano. Restaurangen var förvånansvärt tom, sånär som på oss och ett sällskap högvolymskrattande kostymer, och maten var ljuvlig.
Hur som helst lyckades vi på något lycksaligt sätt besluta oss för att beställa in en San Polino Brunello di Montalcino, från en ekologisk producent i en för mig då inte helt bekant del av Toscana.

Efter lite luftning kom vinet in, och redan från första sniffen insåg vi att det här var någonting speciellt – det tänjde på gränserna för vad vi trodde var möjligt för ett vin. Det hade lätthet samtidigt som aromatisk tyngd, mineraler, fint integrerade fattoner, silkeslena tanniner, finaste bigarråer, torkade rosor, lakrits, tobak och mycket mycket mer. Kort sagt – vi var helsålda…

Det visade sig snabbt att vi inte var ensamma i vår Brunellofetisch, utan att detta var ett ganska utbrett fenomen världen över. Dessutom så hade det hållt på ett tag, typ sedan 1300 talet, då man redan odlade druvan i den lilla Toscanska byn Montalcino. Det var dock först efter andra världskriget som vinerna blev erkända som några av Italiens främsta (även om antalet odlare fortfarande var försvinnande litet). Det fanns faktiskt bara en registrerad odlare vid denna tidpunkt – Biondi-SantiDock stimulerade framgången vinodlingen i området, och 1960 hade det dykt upp ett tiotal registrerade producenter. 1968 fick regionen sin DOCG status (Denominazione di origine controllata e garantita) – den högsta kvalitetssäkringsnivån i Italien. Detta blev startskottet för den kommersiella framgången för området. Framför allt USA började få upp ögonen för området och priserna sköt i höjden. Efter många år av Amerikansk dominans på exporten (1 av 3  flaskor Brunello som produceras exporteras idag till USA) börjar nu även Kina ta sig in på marknaden. Tyvärr kan detta innebära ytterligare prisstegringar inom en snar framtid – så fram tills dess är det hamstring som gäller!

Det är nämligen inte helt lätt att få kalla ett vin för Brunello – i och med den höga klassificeringen (DOCG), är reglerna väldigt strikta. Druvorna måste skördas inom Montalcinos närområde och vara av rätt Sangiovese klon. Dessutom finns det restriktioner på hur stort skördeuttaget får vara – något som leder till att man många gånger utför en ”green harvest”, där man sållar bort omogna druvor för att den kvarvarande skörden ska kunna utvecklas bättre. Slutligen måste vinerna lagras på gigantiska slavonska fat (med ek från Kroatien) i 2-5 år. Det är först 5 år efter skörden som vinet får släpps till försäljning.

Problemet med detta underbara vin är bara att det är ganska dyrt. Priset ligger generellt sett i paritet med en motsvarande flaska Amarone. (som inte alls är lika gott) Ett alternativ är då Rosso di Montalcino som är en sorts ”andravin” i området. Den största skillnaden från Brunello är att Rosso:n inte behöver lagras lika länge – och går att dricka redan året efter skörden.

Så skynda er iväg och införskaffa detta fantastiska elixir!

En Rosso di Montalcino :

Ciacci Piccolomini D’Aragona Rosso di Montalcino 2010 159:-
Lite lättare och utan lite av det djup man finner i en Brunello. Däremot samma aromatik som för en Brunello. Perfekt matvin till Italienska rätter.

Brunello på hel och halvflaska:

Col d’Orcia Brunello di Montalcino 2007 (Halvflaska) 149:-
Brunello från en bra producent och ett bra år – halvflaskor mognar dessutom lite snabbare, så vinet är mer utvecklat och komplext än i helflaskan, men den kräver fortfarande lite rejälare maträtter för att göra sig rättvisa.

San Giorgio Ugolforte Brunello di Montalcino 2005 249:-
Mogen Brunello – perfekt till höstens grytor. 2005 var något sämre än 2007, men i gengäld mognar vinet snabbare och blir tillgängligt redan nu.   (kostade 349:- när den släpptes)

En annan typ av Sangiovese:

Serrata Belguardo 2010 99:-
Lite fatigare, och med druvan Alicante Nero inblandad.