Etiketter

,

Efter att ha spenderat alla sina pengar på julklappar, dyra elräkningar, prinskorv och pinot noir kan det bli så att man i januari står med en något mindre vinbudget än beräknat.

Det är alltså dags för lite mer plånboksvänliga vin.

Tyvärr råder det stor likriktning inom det lägre prissegmentet på systembolaget. Fruktdrivna vanillinsötade dussinviner pryder flertalet av hyllor, och växtplats, druva eller världsdel är i många fall helt utbytbara – vinet smakar likadant oavsett.

Detta beror bland annat på att systembolaget som en av de största inköparna på marknaden är tvungna att säkra tillgången på vinerna som distribueras till samtliga butiker och därför blir tvungna att köpa på sig/säkra väldigt stora kvantiteter av vart vin.
Detta leder till industriellt framställda vin anpassade att appellera en så stor publik som möjligt.
Det är inte jättesexigt.

Vad jag brukar leta efter istället är viner som trots att de är relativt massproducerade fortfarande behållt en lokal anknytning – detta brukar sammanfalla med viner som säljer bäst i områdena där de produceras och passar bra med den regionala maten.

Ett sådant vin görs på den vita druvan Muscadet, vid Loireflodens mynning ut mot Atlanten. Eftersom druvan i sig inte ger upphov till några stora viner, brukar man ofta låta vinerna vila på sin jästfällning på samma sätt som man gör i Champagne. Resultatet är ett friskt mineraligt vin som passar alldeles umärkt till alla typer av skaldjur och ostron.
Gadais Père & Fils gör ett sådant vin som är mycket prisvärt.

Ett annat vin av denna typ görs i Apulien (Italiens ”klack”) på den blåa druvan Negroamaro. Vinerna på denna druva ger upphov till några av de bästa vinerna i regionen, men har inte blivit internationellt uppmärksammad och priset har därför behållt sina låga priser. Vinerna är rustika, med god aromatik.

Kanske inte så sötfruktigt fjäskiga som många nyavärldenviner, men till valfri italiensk mat fungerar de utmärkt. Cappello di Prete från Candido är ett utmärkt exempel på ett sådant vin.